Trodde inte att man kunde gråta utan synliga tårar, men de kan man, känner mig helt tom och hjälplös.

Blackie kommer aldrig få veta hur mycket jag älskar honom och P och att det är min kärlek till dem som gjorde att jag lämnade dem. Jag gjorde det för att skydda dem ifrån mig själv. Att veta att Blackie inte vill veta av mig, att jag kommer aldrig få en chans att se hans vackra leende, attt aldrig prata med P om pojkar är något som jag kommer alltid leva med.

Min kärlek till dem är permament, men det kommer dem aldrig få veta! Nu vet jag hur Romeo och Julia kände sig!

Mina ögon kan tindra,
Mina läppar kan le,
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se.

Att jag tänker för mycket och lät Blackie gå. Jag ångrar mitt beteende mot honom och P!   

Det blir ingen bild på mig, då jag vill vara anonym på bloggen!

1: Förvirrad

2: Känslomänniska

3: Medial

4: Envis

5: Datanörd

6: Lat

7: Sorgsen

8: Levnadsglad

9: Gillar att skoja med människor

10: Står för mina åsikter

11: Älskar mina barn

12: Dålig tålamod

13: Hatar folksamlingar

14: Ensamvarg

15: Älskar Blackie och P